Hanna köpte en silverring med en chilensk sten i en liten butik av en farbror som gjort den själv. Ända sedan den dagen har vi haft så sjukt mycket tur. Det började med att Hanna köpte varor på matbutiken för 9000 pesos, men fick tillbaka fel växel så att varorna kostade istället 2000 pesos. "Oj vad bra, då har jag tjänat in halva ringen" tänkte Hanna som hade tvekat på att köpa den pga sin ekonomi.
Senare på dagen gick vi hem och hittade Hannas kamera och mobil som vi trodde hade blivit stulna. Vi hade letat överallt efter Hannas kamera som varit borta i ett dygn. Och vipps så ligger den i min dagsturs-rygga, i samma fack som jag gömt mina nycklar till värdeskåpet, där jag gräver flera gånger om dagen. Hannas mobil låg i hennes underklädesfack på väskan som hon vänt ut och in på. Wtf? Otroligt konstigt men glada var vi för att grejerna hade kommit fram igen.
Nästa grej: igår när vi satt på bussen hade vi levt på kakor i 12 timmar, inte ens vatten hade vi för flaskan hade rullat bort på golvet när vi sov. Sjukt less på att det bara var spanskt dubbade filmer som visades, hungriga, törstiga, less på familjen som satt bredvid oss och förde liv och illamående av kattpiss-doften som strömmade ut ur våra fläktar. "Jag kanske borde ta på mig ringen" säger Hanna och gör det. Så fort hon satte på sig ringen kommer busspersonalen ut med mat och efter det startar en film med engelskt tal som vi så småningom somnar till. Vi vaknar upp vid 4-tiden på natten av att en bussgubbe säger något på spanska och alla suckar "nooo". Jag försöker få reda på vad det är som hänt, men bussgubben pratar så klart inte engelska. "Stanna här" säger han. Bussen blir bara mer och mer tom och till slut är det bara jag och Hanna kvar. Det är becksvart ute, vi är mitt ute i världens största sandöknen. Vi försöker prata med busspersonalen. Vad är det som händer? Vart är alla? Ska vi byta buss? Vi lyckades tillslut få med oss att bussen var trasig, vårt bagage är fortfarande i säkert förvar och han rekommenderade oss att stanna kvar i bussen eftersom vi inte kan spanska. Så ensamma i mörkret med en gäng busschaufförer. Vi blir dock uppgraderade till första klass. Får superstora säten med gott om plats. Vi sov med snarkande busschaufförer runt omkring oss. Fem timmar tog det, sedan var bussen lagad. Men vi hade sovit gött, sluppit familjen och lukten av piss så vi var ganska nöjda. Bussen började köra igen. Det kändes lite konstigt att vara de enda passagerarna. Men efter ett tag anländer vi in till en stad där tidigare passagerare tydligen hade övernattat på stationen. Resten av resan fick vi sitta på första klass och ta del av förstaklassmaten.
Jag gillar den där ringen.
Vi är förresten i Arica, norra Chile nu. Efter en bussresa på 36 timmar. Men vacker natur hade vi utanför.
