22 timmar kvar av resan i Sydamerika.

Hej allihopa! Nu är det Hanna-Panna som skriver! Mallan-Brallan ligger här bredvid och petar sig i naveln och klagar på att hon är för lat för att blogga. Jävligt dålig stil om ni frågar mig! Ger man sig in för att skapa en fantastisk reseblogg för en svår publik får man härda ut till sista stund.

Hur som haver... Första dagen i Lima var himmelrike! Vi kom trötta och smutsiga från amazonasdjungeln till välvårdade parker, sopade gator och den glassiga stranden. Mira Flores (området vi bor på) har allt man kan önska sig. Under den här veckan har vi lyxat till det ordentligt. Vi har ätit fantastisk mat, druckit otroliga paraplydrinkar och skämt bort oss med diverse skönhetsbehandlingar. Det bästa av allt har varit surfningen och alla fantastiska människor vi träffat!

Idag är sista dagen i Sydamerika för den här gången. Vi planerar redan nästa resa. Otroligt nog har vi inte haft någon större oenighet eller tjafs under hela resan.

För alla där hemma som saknar oss lika mycket som ni saknar solen på den norska sommaren så kommer vi befinna oss på hederliga café Sör på lördagsnatten. Kom och drick en pils med oss! Det är till och med lov att mobba oss för våran obefintliga solbränna.

Nu är det dags för mig att hitta ett par skor. Kom på att jag endast äger ett par sandaler och att det kan bli lite kallt i snöiga Oslot!

Puss och kram, syns på stan!

Till pappa

Så här ser jag ut!

Amazonas

Efter den förfärliga Machu Picchu-turen åkte vi tillbaka till Cuzco och stannade kvar där i ett par nätter. Sedan tog vi ett flyg till Iquitos för att åka ut till amazonas i några dagar. Från berg i upp till 4000 möh till varmt och fuktigt klimat mitt i djungeln. Man brukar säga att Peru har allt: kusten, bergen och djungeln.

Vi anlitade en guide och åkte ut i djungeln i 3 dagar och två nätter (de andra stannade en extra natt). Det var bara vi "Oslo-gänget", en kille från Tyskland och en från England.
Första natten sov vi i ett camp och andra natten mitt ute i djungeln i en hängmatta. Myggen och regnet tog kol på oss men det var en upplevelse utöver det vanliga. Kändes lite som Robinson när vi byggde ett regnskydd av palmlöv.
Vi var ute på både dag och nattvandringar för att möjligens kunna få se några djur. Det blev dock inte så mycket mer än ett par grodor, rosa delfiner, spindlar, ormar, apor och en sengångare. Vi var ute och fiskade pirajor, men fick bara kattfisk på kroken. Och så har vi åkt båt, massa båt. Och badat i floden förstås!

Idag tog jag och Hanna flyget till Lima. Den sista veckan av vår resa ska vi bara ta det lugnt, bada, surfa, shoppa, yoga, ta lite massage och behandlingar, äta gott och bara njuta av den sista stunden här.

Machu Picchu

Vidare mot Cuzco och Machu Picchu, ett av världens tio underverk. Ja, ni hör ju hur det låter! En fantastisk upplevelse kan man förvänta sig... Eller inte. Åtminstone inte om man är snål och bokar buss och vandringsturen för 130 usd, den billigast turen man kan hitta, istället för att betala 600 usd för inkaleden. Inkaleden var i och för sig stängd på grund av regnperioden så den hade vi ändå inte kunnat ta. Hur som helst, låt mig berätta om misären.

Det börjar med att vi (5 st) inte får åka tillsammans från Cuzco. Bussarna är fulla så vi måste splittra på oss. Hanna och jag i en buss och resten av gänget i en annan. Vi skulle nu resa i buss i åtta timmar, vilket kändes helt ok, förutom att vi inte hade blivit informerade om vad för slags vägar det var vi skulle åka på. Mamma, om du var rädd när ni åkte trollstigen i Norge så skulle du ha skitit på dig av den här vägen. Till och med jag höll på att börja grina. LIVSFARLIG väg! Smal grusväg i bergen. Bilen befinner sig hela tiden 10 cm från ett stup och på andra sidan är det fara för stenras. Det blir inte bättre av att man körs runt med en buss i full fart i tvära kurvor och över broar bestående av plankor. Regnperioden gjorde det inte heller bättre eftersom det rann flodvis med vatten över vägen på många ställen. Mitt i alltihop måste vi stanna för att sten och grus har täckt vägen och en traktor står och skottar bort det ner för stupet. Känns inte bättre när man får höra att två personer är försvunna efter ett stenras. Ojojoj!
Under tiden vi står och väntar på att traktorn ska skyffla bort stenraset så möter vi resten av gänget som har en rasist till chaufför. När de suttit och pratat engelska med varandra i framsätet utbryter han "I know what you are talking about! You don't show me respect." Eeeehh, vad är det du vet att vi pratar om då? "You say shit and fuck". Daniel och Sonya som inte sagt ett ord om honom, utan bara pratat som vanligt undrar vad problemet är. Chauffören får spel och vill kasta ut dem mitt ute i ingenstans. "Jag har kastat ut sådana som er förut" sa han. Sedan skrek han ut att han ville ha två spansktalande i framsätet och "gulhuvudena" kan sätta sig där bak.
Efter den traumatiska bussresan och 2,5 timmes vandring är vi framme i byn som vi ska övernatta i för att sedan klättra upp för Machu Picchu tidigt nästa morgon. Nästa problem uppstår: vi har inte blivit informerade att ta med våra pass som tydligen måste visas upp för att få sin tågbiljett. Frustration! Självklart har vi inte med våra pass, de ligger inlåsta i Cuzco för att vi inte vill tappa dem på turen. Så ingen tågbiljett får vi, utan måste gå tillbaka till bilvägen nästa dag (2,5 timme). Inte så farligt egentligen, bara sjukt frustrerande att de inte kunde nämna att vi skulle ta med oss passen när vi specifikt frågat "Vad ska vi ta med oss på turen?".
Nästa morgon går vi upp 04.00 för att starta vandringen och vara på Machu Picchu vid soluppgången. Kommer vi in genom entrén? Nej, för man ska återigen visa sitt pass! Åååhhh!!!!! Efter 40 minuters diskuterande fram och tillbaka låter vakten oss få gå in. Vi stressar upp (1 timme upp för en brant stentrappa, mjölksyra ja). Missar soluppgången, kommer till MP och det är dimma....

Machu Picchu i sig är fantastiskt att se. Men för er som ska dit rekommenderar jag en annan slags tur.

Karneval i Puno

Ojoj, länge sedan sist. Nu ska vi se. Börjar med att lägga upp bilder från karnevalen i Puno. Helt fantastisk go stämning ska ni veta. Skön energi och grejer.

The lake Titicaca

Vi mötte upp Daniel, Helena, Emma, Linn och Sonya i La Paz. Vi spenderade några dagar där innan vi drog till Puno i Peru. Helena har åkt hem till Luleå och Emma stannade kvar i La Paz, men vi andra tog bussen över gränsen för att se Titicaca-sjön. Titicaca som är Sydamerikas största och högst belägna sjö i världen. Vi spenderade en natt i Puno innan vi drog ut med båten till öarna i Titicaca. Helt fantastiskt. Vi fick besöka två flytande öar uppbyggda av vass. Och två andra öar med otroligt vackert landskap. Vi övernattade på en av öarna hos en familj som lagade mat åt oss. På kvällen fick vi låna deras folkdräkter för festen som skulle bli.

Idag är det den stora karnevaldagen här i Puno. Vi är alla riktigt pepprade för karneval! I morgon åker vi till Cosco för att se Machupichu.

Samaipata

Trött på storstäder igen, så vi drog till en by som Helena och Daniel rekommenderat oss om. Samaipata heter den och ligger i otroligt vacker natur med berg runt omkring och varmt tropiskt klimat. Vi flyttade ut i ett tält på en camping. Kände att vi ville komma närmare naturen och tälta är alltid mysigt. I början kändes det lite ensamt för alla som bodde på campingen pratade bara spanska. Det var hippies från olika delar av Sydamerika som kommit för att sälja deras handgjorda smycken eller spela musik på gatan. Alla förutom vi, de två blonda utbölingarna från Sverige. Men vi hade vår vän, Pablo, ägaren av campingen som pratade engelska och tog hand om oss som om vi vore två barn. Otroligt omtänksam man.

Men vad har vi gjort under denna vecka då? Vi gick till en djurgård där de hade fritt gående apor, hästar, papegojor och hundar. Och så hade de vildkatter, tvättbjörnar, kalkoner, grisar, kaniner och mycket mer. Aporna var fantastiska. De hoppade upp i knät och ville gosa hela tiden. Dock var det en av dem som våldtog mitt ben och sedan gick den på Hannas ben och fick en utlösning. Apor azzå!
Vi red på deras hästar en dag tillsammans med en kille som bodde på djurgården. Fritt gående hästar, åsnor och hundar följde med oss. Otroligt vackert. Slänger upp lite bilder.

Hannas födelsedag spenderades på campingen. Det blev tidig uppgång eftersom vi hade en spanskalektion klockan 9. Men när hon vaknade hade jag gjort frukost och det växte paket på träden. Då blev morgontröttan glad! På kvällen gjorde vi en tårta och åt tacos tillsammans med de andra från campingen. Sedan gick vi ut med Pablo och hans vänner och hade en jättetrevlig kväll.

I måndags reste vi vidare tillsammans med Pablo. Han skulle också till La Paz så vi reste med honom till Cochabamba och stannade där över natten hemma hos hans mamma.
Bussresan från Samaipata till Cochabamba måste ha varit den galnaste hittills. Bussresor i Bolivia är galna, eftersom det inte finns några lagar, men det här tar alla kol. Först kör bussen iväg utan oss när vi sitter och har vår lunchpaus så vi måste slänga ner vår lunch i påsar, springa till en taxi, köra ikapp bussen som knappt ville stanna. När vi går på bussen igen är den överfull. Folk står och sitter i mittgången och bredvid mig sitter en hel familj på två säten. Nästa stopp ser jag hur en kvinna och hennes barn hoppar in i bagageutrymmet.
Ett av barnen från familjen som sitter bredvid mig blir kissnödig. Mamman frågar oss efter en påse. Hon sätter ner ungen på golvet så att den får kissa i påsen och sedan slänger hon ut påsen med kisset genom fönstret. Och om barnen skriker eller bråkar blir de slagna eller luggade i håret.
Vägarna i Bolivia består alltid av ett stup på antingen den högra eller vänstra sidan av vägen och om jag säger att 36 mil tog 10 timmar att köra så förstår ni nog vad för sorts vägar det körs på.