Och jag lever vidare

Nu har jag legat här i flera dagar. Sovit och tagit igen mig. Haft så mycket att göra, fast ändå så lite. Jag har rehabiliterat mig från sjukdomen. Feber och halsont är borta. Därför ska det bli skönt med en dagstur till staden i morgon. Civilisation och lite puls. Det går inte annars. Man kan inte vara isolerad mer än några dagar. Och jag säger inte att det är någon nackdel med det. Det är skönt att vara isolerad, men det går inte allt för länge. Staden i morgon alltså. Det blir jag och mamma och pappa. Vi ska gå på visning av lägenhet. Intressant ska det bli. Intressant och lite spännande. Jag hoppas på det bästa, förstås. 

Studenten snart. Nästa alltför snart. Nästan nu. Mindre än en månad kvar. Sedan är jag fri och lämnad åt mitt öde. Som en dunig fågelunge utsparkad från sitt bo. Ska räven äta upp mig eller ska jag satsa allt på att testa mina vingar? Fast det är inte bara det. Skolan och klassen har känts som en trygghet för mig. Jag kommer att sakna många på skolan. Inte bara nära vänner, utan även de man bara utbyter ett par meningar med några gånger i veckan. Det finns många som har en poäng. Som man känner att "fan du är så jävla skön", sådana personer som piggar upp ens vardag. Och även fast man inte tror det så kommer man knappt träffa en fjärdedel av alla i klassen igen. Min lärare sa "jag har inte träffat mer än två personer i min gymnasieklass sedan jag tog studenten". Fast jag är inte rädd. Bara lite bekymrad över att jag kommer sakna.