Jag sitter och kollar ut genom köksfönstret. Ser hur mörkret börjar lägga sig över byn och hur den tjocka dimman vandrar över sjön. Himlen är klar, blå och rosa. Jag kollar in och ser hur Boris ligger och myser på köksgolvet. Det är bara jag hemma. TV:n och radion är avstängd. Jag vill bara sitta här, tyst, och se hur solen går ned bakom börtnansberget. Jag tänker på min uppväxt här. Min barndom. Då byn var levande med ungar som sprang omkring från gård till gård. Då bua fortfarande fanns, dit man kunde gå och köpa sitt lördagsgodis. Eller under påsken då alla barn samlades för att gå runt och tigga godis. Vi var minst tio stycken. Nu är jag nitton år och alla ungar är borta. Den här byn var "min hela värld" en gång i tiden. Nu är den bara en nål i en höstack. Fast tryggheten finns fortfarnade kvar här. Jag tycker mycket om det här huset. Det som mamma och pappa nästan byggt om helt på egen hand. Det finns någon genuint i det. Jag trivs här. Men när jag sitter och blickar ut genom fönstret tänker jag på hela världen. Vad otroligt mycket det finns att upptäcka där ute. I samma stund som jag sitter och kollar på hur solen går ned, sitter någon annan och ser hur solen går upp på andra sidan jordklotet.
2010 har precis börjat och jag känner hur ett nytt år bara vill fyllas med äventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar