Samaipata

Trött på storstäder igen, så vi drog till en by som Helena och Daniel rekommenderat oss om. Samaipata heter den och ligger i otroligt vacker natur med berg runt omkring och varmt tropiskt klimat. Vi flyttade ut i ett tält på en camping. Kände att vi ville komma närmare naturen och tälta är alltid mysigt. I början kändes det lite ensamt för alla som bodde på campingen pratade bara spanska. Det var hippies från olika delar av Sydamerika som kommit för att sälja deras handgjorda smycken eller spela musik på gatan. Alla förutom vi, de två blonda utbölingarna från Sverige. Men vi hade vår vän, Pablo, ägaren av campingen som pratade engelska och tog hand om oss som om vi vore två barn. Otroligt omtänksam man.

Men vad har vi gjort under denna vecka då? Vi gick till en djurgård där de hade fritt gående apor, hästar, papegojor och hundar. Och så hade de vildkatter, tvättbjörnar, kalkoner, grisar, kaniner och mycket mer. Aporna var fantastiska. De hoppade upp i knät och ville gosa hela tiden. Dock var det en av dem som våldtog mitt ben och sedan gick den på Hannas ben och fick en utlösning. Apor azzå!
Vi red på deras hästar en dag tillsammans med en kille som bodde på djurgården. Fritt gående hästar, åsnor och hundar följde med oss. Otroligt vackert. Slänger upp lite bilder.

Hannas födelsedag spenderades på campingen. Det blev tidig uppgång eftersom vi hade en spanskalektion klockan 9. Men när hon vaknade hade jag gjort frukost och det växte paket på träden. Då blev morgontröttan glad! På kvällen gjorde vi en tårta och åt tacos tillsammans med de andra från campingen. Sedan gick vi ut med Pablo och hans vänner och hade en jättetrevlig kväll.

I måndags reste vi vidare tillsammans med Pablo. Han skulle också till La Paz så vi reste med honom till Cochabamba och stannade där över natten hemma hos hans mamma.
Bussresan från Samaipata till Cochabamba måste ha varit den galnaste hittills. Bussresor i Bolivia är galna, eftersom det inte finns några lagar, men det här tar alla kol. Först kör bussen iväg utan oss när vi sitter och har vår lunchpaus så vi måste slänga ner vår lunch i påsar, springa till en taxi, köra ikapp bussen som knappt ville stanna. När vi går på bussen igen är den överfull. Folk står och sitter i mittgången och bredvid mig sitter en hel familj på två säten. Nästa stopp ser jag hur en kvinna och hennes barn hoppar in i bagageutrymmet.
Ett av barnen från familjen som sitter bredvid mig blir kissnödig. Mamman frågar oss efter en påse. Hon sätter ner ungen på golvet så att den får kissa i påsen och sedan slänger hon ut påsen med kisset genom fönstret. Och om barnen skriker eller bråkar blir de slagna eller luggade i håret.
Vägarna i Bolivia består alltid av ett stup på antingen den högra eller vänstra sidan av vägen och om jag säger att 36 mil tog 10 timmar att köra så förstår ni nog vad för sorts vägar det körs på.